Oh jag blir galen, denna väntan och längtan. Nu är det väntan som slår till hela tiden, flera gånger om. Som om något ska hända, vilken dag som helst. Så påminner jag mig själv att nej, inget kommer att hända. Vi valde det här. Sjuka val. Det känns som om allt verkligen rinner bort i sanden. Man kan inte greppa det längre, jag blir ledsen varje gång jag kommer in på det. Får nästan panik. För det skulle ju vara vi, hela livet ut. Vi skulle leva tillsammans, ha barn, bo ihop.
Var vi inte starka nog? Var inte kärleken stark nog? Tänker han lika mycket på mig? Jag ställer mig alla frågor som man kan ställa till sig själv. Det är väldigt jobbigt att försöka svara på dem, eftersom man inte kan få ett bra svar av sig själv. Man analyserar bara sakerna om och om igen. Var det här verkligen meningen? Efter fem år. Vad var det som gjorde att man blev så rädd? Var det meningen att det skulle bli såhär? Är allt verkligen förbi? Det känns knäppt. Jag vill inte det här...
 
Men man kan inte ha två saker samtidigt, man måste offra något. Jag tycker ändå att jag gjorde mitt bästa under 5 år. Jag har aldrig slutat att älska. Aldrig någonsin. Jag älskar fortfarande. Jag kommer alltid att älska honom, min första kärlek, och just nu kan jag säga min enda kärlek. Jag vill inte ha någon annan kärlek, jag vill inte träffa någon annan kärlek. Inget kan bli som det en gång var med honom.
 
Jag vill prata och jag vill skriva till honom. Men jag låter bli. För jag vet ändå inte vad jag skulle säga. Jag vet ju att allting inte är bra just nu, då kan jag inte heller fråga det. Jag mår skit och det gör nog han också, men allt är så konstigt. Det är som om han fortfarande är min...att det ska vara vi. Jag vill inte något annat. Jag vet inte hur jag ska komma över känslorna. Just denna väntan och besvikelse också, helt sjukt. Kommer det någonsin att gå över. Hur ska man få distans till allt? Förstår inte hur det funkar. 
Alla säger att det kommer att bli bra. Hur ska det bli bra? Plågas hela tiden, känns som en sten på bröstet. Snart är det en månad sedan vi pratade...blir det fler månader sedan, och sen år? Hur galet är inte det? Vad fan. Jag kan inte släppa allt.
 
Det går inte att glömma. Jag vill inte heller glömma. Jag tänker på alla fina saker tillsammans. Om och om igen. Man kan lika gärna plåga sig själv med det nu så man har känt den biten. Det var ändå så fint. Jag kommer att spara alla fina minnen, jag är samtidigt rädd att glömma. Jag vill inte glömma någonting. Kommer minnena att blekna bort? Jag vill skriva ner varenda minne. Så allt är sparat. Alla fina känslor. Allt var först med dig. Du och jag.
 
Jag saknar allt som fanns runt oss också. Jag saknar faktiskt Tyskland. Det har alltid kännts som ett andra hem. Jag har ju varit där så himla många gånger och gjort mig hemmastadd. Det har rivits ifrån mig. Men det var också Tyskland som gjorde det svårt för oss. Det är som om jag vill åka tillbaka. Jag vill inte glömma språket. Det tänker jag inte göra. Jag vill ta mig tillbaka dit? Allt känns så konstigt. Känner mig inte hemma någonstans just nu. Allt är upp och ner. Jag vet inte vad som var rätt och vad som var fel. Jag vet bara att jag saknar allting, men jag vet inte om det här var rätt, eller gör jag det innerst inne? Nej, jag vet inte.
 
Livet är svårt, och jag tror inte att det kommer att bli lättare. Jag hoppas det blir bättre snart..

Love will remember

My love/Tyskland En kommentar
Oh jag blir galen, denna väntan och längtan. Nu är det väntan som slår till hela tiden, flera gånger om. Som om något ska hända, vilken dag som helst. Så påminner jag mig själv att nej, inget kommer att hända. Vi valde det här. Sjuka val. Det känns som om allt verkligen rinner bort i sanden. Man kan inte greppa det längre, jag blir ledsen varje gång jag kommer in på det. Får nästan panik. För det skulle ju vara vi, hela livet ut. Vi skulle leva tillsammans, ha barn, bo ihop.
Var vi inte starka nog? Var inte kärleken stark nog? Tänker han lika mycket på mig? Jag ställer mig alla frågor som man kan ställa till sig själv. Det är väldigt jobbigt att försöka svara på dem, eftersom man inte kan få ett bra svar av sig själv. Man analyserar bara sakerna om och om igen. Var det här verkligen meningen? Efter fem år. Vad var det som gjorde att man blev så rädd? Var det meningen att det skulle bli såhär? Är allt verkligen förbi? Det känns knäppt. Jag vill inte det här...
 
Men man kan inte ha två saker samtidigt, man måste offra något. Jag tycker ändå att jag gjorde mitt bästa under 5 år. Jag har aldrig slutat att älska. Aldrig någonsin. Jag älskar fortfarande. Jag kommer alltid att älska honom, min första kärlek, och just nu kan jag säga min enda kärlek. Jag vill inte ha någon annan kärlek, jag vill inte träffa någon annan kärlek. Inget kan bli som det en gång var med honom.
 
Jag vill prata och jag vill skriva till honom. Men jag låter bli. För jag vet ändå inte vad jag skulle säga. Jag vet ju att allting inte är bra just nu, då kan jag inte heller fråga det. Jag mår skit och det gör nog han också, men allt är så konstigt. Det är som om han fortfarande är min...att det ska vara vi. Jag vill inte något annat. Jag vet inte hur jag ska komma över känslorna. Just denna väntan och besvikelse också, helt sjukt. Kommer det någonsin att gå över. Hur ska man få distans till allt? Förstår inte hur det funkar. 
Alla säger att det kommer att bli bra. Hur ska det bli bra? Plågas hela tiden, känns som en sten på bröstet. Snart är det en månad sedan vi pratade...blir det fler månader sedan, och sen år? Hur galet är inte det? Vad fan. Jag kan inte släppa allt.
 
Det går inte att glömma. Jag vill inte heller glömma. Jag tänker på alla fina saker tillsammans. Om och om igen. Man kan lika gärna plåga sig själv med det nu så man har känt den biten. Det var ändå så fint. Jag kommer att spara alla fina minnen, jag är samtidigt rädd att glömma. Jag vill inte glömma någonting. Kommer minnena att blekna bort? Jag vill skriva ner varenda minne. Så allt är sparat. Alla fina känslor. Allt var först med dig. Du och jag.
 
Jag saknar allt som fanns runt oss också. Jag saknar faktiskt Tyskland. Det har alltid kännts som ett andra hem. Jag har ju varit där så himla många gånger och gjort mig hemmastadd. Det har rivits ifrån mig. Men det var också Tyskland som gjorde det svårt för oss. Det är som om jag vill åka tillbaka. Jag vill inte glömma språket. Det tänker jag inte göra. Jag vill ta mig tillbaka dit? Allt känns så konstigt. Känner mig inte hemma någonstans just nu. Allt är upp och ner. Jag vet inte vad som var rätt och vad som var fel. Jag vet bara att jag saknar allting, men jag vet inte om det här var rätt, eller gör jag det innerst inne? Nej, jag vet inte.
 
Livet är svårt, och jag tror inte att det kommer att bli lättare. Jag hoppas det blir bättre snart..
"It all comes down to the last person you think of at night. That's where your heart is."
 
The best kind of people are the ones that come into your life, and make you see the sun where you once saw clouds. The people that believe in you so much, you start to believe in you too. The people that love you, simply for being you. The once in a lifetime kind of people.
 
Mitt lilla hjärta. Jag bär dig med mig.

Du gav mig allt

My love/Tyskland Kommentera
"It all comes down to the last person you think of at night. That's where your heart is."
 
The best kind of people are the ones that come into your life, and make you see the sun where you once saw clouds. The people that believe in you so much, you start to believe in you too. The people that love you, simply for being you. The once in a lifetime kind of people.
 
Mitt lilla hjärta. Jag bär dig med mig.
Påsken gick så himla fort. Det kändes faktiskt också påskigt i år. Annars tycker jag att det inte är något speciellt med påsken, det var annat när man var liten och målade ägg haha.
 
Kanske var det för att Julien var här och jag var även lite långledig. Nu har han åkt hem igen och det är jätte tråkigt. Vi pratade iallafall mer om framtiden igen. Vi kommer att få hans mammas lägenhet i början eftersom hon ska flytta ut till ett hus. Så kommer vi att bo i lägenheten några år tills vi har sparat mer pengar. Man måste väl ändå försöka tänka långsiktigt, lite i taget. Egentligen vill jag bo i en helt ny lägenhet med honom, inte i hans mammas "gamla" lägenhet, men det är inget som helst fel på den och den är ändå lyxig. Den får duga innan vi fixar något nytt.
Saker börjar kännas mer och mer verkliga men ibland blir man lite skraj, när man tänker att man faktist ska flytta och börja om med allting, men jag hoppas även det blir bra. Det blir ju så som man gör det. Jag vill tänka positivt och göra allt till det bästa. Visst kommer man att få kämpa som med allt annat.
 
Här är en gammal video som jag filmade hemma hos Julien. Det är rörigt just denna dagen, annars ser det fint ut, inget jag brydde mig om i just det ögonblicket

Flytten

My love/Tyskland 2 kommentarer
Påsken gick så himla fort. Det kändes faktiskt också påskigt i år. Annars tycker jag att det inte är något speciellt med påsken, det var annat när man var liten och målade ägg haha.
 
Kanske var det för att Julien var här och jag var även lite långledig. Nu har han åkt hem igen och det är jätte tråkigt. Vi pratade iallafall mer om framtiden igen. Vi kommer att få hans mammas lägenhet i början eftersom hon ska flytta ut till ett hus. Så kommer vi att bo i lägenheten några år tills vi har sparat mer pengar. Man måste väl ändå försöka tänka långsiktigt, lite i taget. Egentligen vill jag bo i en helt ny lägenhet med honom, inte i hans mammas "gamla" lägenhet, men det är inget som helst fel på den och den är ändå lyxig. Den får duga innan vi fixar något nytt.
Saker börjar kännas mer och mer verkliga men ibland blir man lite skraj, när man tänker att man faktist ska flytta och börja om med allting, men jag hoppas även det blir bra. Det blir ju så som man gör det. Jag vill tänka positivt och göra allt till det bästa. Visst kommer man att få kämpa som med allt annat.
 
Här är en gammal video som jag filmade hemma hos Julien. Det är rörigt just denna dagen, annars ser det fint ut, inget jag brydde mig om i just det ögonblicket