Love will remember

En kommentar
Oh jag blir galen, denna väntan och längtan. Nu är det väntan som slår till hela tiden, flera gånger om. Som om något ska hända, vilken dag som helst. Så påminner jag mig själv att nej, inget kommer att hända. Vi valde det här. Sjuka val. Det känns som om allt verkligen rinner bort i sanden. Man kan inte greppa det längre, jag blir ledsen varje gång jag kommer in på det. Får nästan panik. För det skulle ju vara vi, hela livet ut. Vi skulle leva tillsammans, ha barn, bo ihop.
Var vi inte starka nog? Var inte kärleken stark nog? Tänker han lika mycket på mig? Jag ställer mig alla frågor som man kan ställa till sig själv. Det är väldigt jobbigt att försöka svara på dem, eftersom man inte kan få ett bra svar av sig själv. Man analyserar bara sakerna om och om igen. Var det här verkligen meningen? Efter fem år. Vad var det som gjorde att man blev så rädd? Var det meningen att det skulle bli såhär? Är allt verkligen förbi? Det känns knäppt. Jag vill inte det här...
 
Men man kan inte ha två saker samtidigt, man måste offra något. Jag tycker ändå att jag gjorde mitt bästa under 5 år. Jag har aldrig slutat att älska. Aldrig någonsin. Jag älskar fortfarande. Jag kommer alltid att älska honom, min första kärlek, och just nu kan jag säga min enda kärlek. Jag vill inte ha någon annan kärlek, jag vill inte träffa någon annan kärlek. Inget kan bli som det en gång var med honom.
 
Jag vill prata och jag vill skriva till honom. Men jag låter bli. För jag vet ändå inte vad jag skulle säga. Jag vet ju att allting inte är bra just nu, då kan jag inte heller fråga det. Jag mår skit och det gör nog han också, men allt är så konstigt. Det är som om han fortfarande är min...att det ska vara vi. Jag vill inte något annat. Jag vet inte hur jag ska komma över känslorna. Just denna väntan och besvikelse också, helt sjukt. Kommer det någonsin att gå över. Hur ska man få distans till allt? Förstår inte hur det funkar. 
Alla säger att det kommer att bli bra. Hur ska det bli bra? Plågas hela tiden, känns som en sten på bröstet. Snart är det en månad sedan vi pratade...blir det fler månader sedan, och sen år? Hur galet är inte det? Vad fan. Jag kan inte släppa allt.
 
Det går inte att glömma. Jag vill inte heller glömma. Jag tänker på alla fina saker tillsammans. Om och om igen. Man kan lika gärna plåga sig själv med det nu så man har känt den biten. Det var ändå så fint. Jag kommer att spara alla fina minnen, jag är samtidigt rädd att glömma. Jag vill inte glömma någonting. Kommer minnena att blekna bort? Jag vill skriva ner varenda minne. Så allt är sparat. Alla fina känslor. Allt var först med dig. Du och jag.
 
Jag saknar allt som fanns runt oss också. Jag saknar faktiskt Tyskland. Det har alltid kännts som ett andra hem. Jag har ju varit där så himla många gånger och gjort mig hemmastadd. Det har rivits ifrån mig. Men det var också Tyskland som gjorde det svårt för oss. Det är som om jag vill åka tillbaka. Jag vill inte glömma språket. Det tänker jag inte göra. Jag vill ta mig tillbaka dit? Allt känns så konstigt. Känner mig inte hemma någonstans just nu. Allt är upp och ner. Jag vet inte vad som var rätt och vad som var fel. Jag vet bara att jag saknar allting, men jag vet inte om det här var rätt, eller gör jag det innerst inne? Nej, jag vet inte.
 
Livet är svårt, och jag tror inte att det kommer att bli lättare. Jag hoppas det blir bättre snart..
 
1 Tyskland:

skriven

Vart i Tyskland har du bott?

Svar: Pforzheim
/Nicole xoxonicole.com